Det här är nog den läskigaste videon jag spelat in hittills för Gravid vecka för vecka. Ensamhet är jobbigt att prata om, speciellt när hoppet någonstans väckts i en igen att det kanske inte skulle behöva vara så för evigt.
Hej helgen! Jag sitter på tåget till Stockholm där jag ska hänga ett gäng dagar och jobba, spa:a och prata på en konferens. Solen skiner och jag fryser som attan om tårna. Men jag har fått bästa platsen på tåget! Om du ska åka 1:a klass i X3000, sätt dig längst längst fram, precis bakom cockpiten (eller vad det nu heter på tåg). Där finns nämligen ett superstort bord! Och åker man tidigt på morgonen så får man också frukost. Win!
Så nu vet du status. Här får du också visuell bekräftelse av sagda status.
Nu vidare till något helt annat!
Om du följer mig på Instagram såg du den här bilden som jag la upp på stories för någon vecka sedan om ”finska årstider” (som är minst lika applicerbart på de svenska). Då var vi i ”fool's spring”.
Nu är vi officiellt i ”second winter”.
Igår rasade det ner tre decimeter snö från himlen och snöade in mig och Leia totalt. När vi var ute på förmiddagen hade det nog bara kommit knappt två decimeter och du ser ju hur Leia hade lite problem att ta sig fram. I slutändan fick jag gå före och ”ploga” så att hon inte skulle drunkna i snön.
Jag vet inte hur jag känner inför det här påfundet med en andra vinter. Jag hade som smått sörjt färdigt det faktum att vintern försvann alldeles för fort och börjat mentalt ställa in mig på vår. Nu är jag lite kluven.
Jag menar, det är ju vackert så det förslår och det har jag absolut ingenting emot. Skogen var helt magisk idag från tågfönstret då snön hängde tung på trädgrenarna samtidigt som solen sken. Så vackert!
Åh andra sidan måste jag skotta.
Att skotta kan vara terapi. Träning. Och härlig sådan, absolut!
Igår föll den inte innanför någon av dessa kategorier. Den var tung, den var blöt, den var nödvändig att få bort för jag kom inte ut med bilen (och hade som sagt ett tåg att passa idag) och för att lägga insult to injury så hade jag även precis fått mens = bölar för allt. Så där stod jag och bölade för att jag hatade snön.
Jag har haft värdigare stunder.
I slutändan sa jag fuck it och gav upp, slängde snöbjörnen i en driva och ringde brorsan som, som den hjälte han är, kom och hämtade mig. Och jag tog på mig täckbrallorna och pulsade med resväska och hund ned till vägen.
Slutet gott, allting gott! Åtminstone tills jag kommer hem. Kan vi kollektivt hålla tummarna för att min underbara granne har skottat med sin traktor då? Tack på förhand.
Jag vet inte hur du känner, men de här nu-går-tiden-inläggen är bland mina favoriter. Sedan jag flyttade ut hit på landet så är jag så otroligt mycket mer medveten om hur min omvärld ser ut, hur naturen och allt runt omkring mig förändras. Hur temperaturen påverkar omgivningen och hur allt hänger ihop.
Det kanske låter korkat, typ ”hur har du kunnat missa det innan, att det blir snorhalt när det regnar på fruset vatten till exempel?”. Svar: jag har bott i Stockholm! Jag har ju inte ens hunnit vakna innan de små husmössen har varit ute och saltat och grusat och plogat och allt vad de gör för att jag inte ska behöva känna på årstidernas påverkan på vår vardag.
Men nu sidu, nu är jag varse.
Jag är till exempel varse om att det inte spelar någon roll hur mycket man grusar, så fort temperaturen smyger ovanför nollan (och den bobbar runt där rätt mycket these days) så sjuuuuunker varenda litet gruskorn ner i isen, som sedan fryser när temperaturen sjunker igen och vips så måste man börja om!
Detta innebär på lekmannaspråk att det är snorhalt mest hela tiden nuförtiden.
Men åh så vackert det är! Speciellt när solnedgången speglar sig i nämnda is där nere i backen som du ser. Glaset är halvfullt jämt!
Min februari slutade ungefär här. I soffan förra söndagen då Emilia målade sina naglar med något nagelförstärkande och Sanna gömde sig bakom datorn och hade mössa och tjocksockar på sig.
Sedan avancerade de ner i denna position framför någon lagomt dålig söndagskomedi på Netflix.
Kan vi bara ta en paus här och titta på hur gullig lilla Selma är där hon ligger under täcket som lilla skeden på Emilia? Dör av godhet.
Och sedan så inledde jag mars lite så här, hemma hos Jenny där vi firade att de små fyllt år! Fast så små är de inte längre, den här lilla damen har nu fyllt en hel hand och hade skönhetssalong i köket. Det syns inte så bra men jag har fått både ögonskugga, läppstift och ett hjärta på kinden!
Och så målade jag henne tillbaka. När hennes far vaknade från sin gubbvila fick han sig en smärre chock. ”Det där var ju…fint!” Ändå bra med en stöttande fadersfigur.
Jag har verkligen tyckt om den här vintern. Jag har ärligt talat tyckt att den var lite för kort, jag såg fram emot snöäventyr som inte riktigt funkar på sylvass skare (inte för en amatör som mig i alla fall).
Men jag måste ändå erkänna att jag längtar efter våren. Efter fågelkvitter, kaffe på farstubron och att kunna promenera i skogen igen utan att behöva plumsa. Snart är vi där!
Reklamsamarbete med Cellbes
För några veckor sedan var Cellbes i stan och fotade för sin kampanj #ViÄrCellbes där ”vanliga” människor får vara modeller för en dag och vara en del av det enorma arrangemang som är den här plåtningen. Det var SÅ kul att hänga bakom kulisserna!
Förra helgen när Sanna och Emilia var här så gjorde vi en miniutflykt till Skeppsmalen på söndagen. Vi var alla tre rätt sega och ville egentligen inte alls röra oss utanför dörren men när solen kikade fram gastade Sanna något om ”sooool” och att ”ge sig hän” så vi drog på oss mössorna och solglajjorna och packade in hundar och människor i bilen och drog ut mot havet.
Skeppsmalen är en av mina favoritplatser på jorden och trots att jag bor typ 20 minuter därifrån så är jag där alldeles för sällan. Det är ett litet gammalt fiskesamhälle där de röda båthusen ligger uppradade i viken. Så underbart vackert!
Det blåste så mycket att Leias öron ställde sig rakt upp!
Och så går man uppför en backe och där möts man av den här vackra fyren! Och sedan breder havet ut sig framför en.
Vår egen lilla sjöjungfru Emilia i adidasmysisar. Samma fast olika liksom.
Och vackraste Selma! Lite vindbiten men ändå glad.
<3
Skeppsmalen bjuder på klippor så långt ögat kan se, dock var det ej optimala förutsättningar för klippskuttande pga snorhalt.
Det här är min favoritvy i världen. När bergen lägger sig i lager och blir ljusare och ljusare ju längre bort de är. <3 Så där satt vi och filosoferade en stund och sedan höll vi på att blåsa bort så då åkte vi hem igen.
Välkommen!
Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!
På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.
¨
Senaste kommentarer