75. Om att arbeta utifrån sin värdegrund med Johanna Nilsson

Johanna Nilsson har alltid varit intresserad av rättvisefrågor och värderingar som dessa är basen i hela hennes entreprenörskap. Idag är hon en ledande röst kring hållbart mode genomsitt varumärke Slow Fashion och kallar sig själv opinionsbildare – ett ord som ju faktiskt är snarlikt influencer i sin betydelse.

Jag och Johanna pratar om hur man hittar sin värdegrund, att vara good enough och vikten av att vara professionell och veta sitt värde.

Support till showen http://supporter.acast.com/weareinfluencers.


Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

För tjock för att bli gravid?

God söndag! Hur mår du?

Jag har larvat omkring i lägenheten hela helgen, jobbat lite, tagit några tupplurar och tittat på alldeles för många avsnitt av ”Madam Secretary”. Men det är väl sådant man får göra när man är själv. Ta tillfället i akt, för snart kanske jag inte är det längre.

Jag har äntligen tagit tag i att svara på alla era fina kommentarer kring mitt barnaskaffande och jag blir helt gråtfärdig. Ni är så jävla fina! Jag var ärligt talat lite nervös (jätte) att skriva det inlägget. Det är ju otroligt privat och jag var rädd för kommentarerna som kunde komma, som inte skulle stötta mitt beslut eller vara elaka (”haha, kan du inte hitta en snubbe som vill göra dig på smällen eller?!”).

Men de kom aldrig och jag är så tacksam och rörd över ert stöd. Det får mig att känna mig så otroligt mycket mindre ensam. Och det ska ni veta, det betyder allt. Så tack.

Idag tänkte jag berätta om varför jag valt att göra min insemination i Danmark och inte i Sverige. Insemination för ensamstående kvinnor blev ju lagligt i Sverige för två år sedan så nu kan man ju faktiskt göra det här och det faller inom vårdgarantin, vilket så klart skulle bli mycket billigare än i Danmark.

Men jag är för tjock. Japp, det är den korta förklaringen. För att få göra insemination i Sverige måste man ha ett BMI under 30 och det skulle för mig innebära en viktnedgång på ungefär 30 kilo. Och i kombination med två andra krav så blir det i stort sett omöjligt för mig att göra det i Sverige. Man får vara max 40 år. Och eftersom jag äter antidepressiva (har gjort det i sex år nu sedan min senaste depression) så måste jag också genomgå en psykutredning som kan ta 0,5-1 år. Och den får jag inte påbörja förrän jag gått ner de där 30 kilona.

Så, jag har alltså två år på mig att gå ner 30 kilo OCH få in en psykutredning OCH hinna bli preggers. Även om jag hade en massivt mycket högre stresströskel skulle den bli lurig.

När min gynekolog gick igenom de olika alternativen så bad jag honom bara vara ärlig. ”Du är körd, satsa på Danmark” var hans dom. Så nu satsar jag på Danmark. Där finns inte de här kraven, främst gissar jag för att jag där får betala för kalaset själv.

Det här med min vikt har varit en skam hela mitt liv och för bara några år sedan skulle jag aldrig i mitt liv skrivit det här inlägget och varit så öppen med att min vikt alltså är anledningen till att jag inte får den här vården i Sverige. Skammen.

Men vet ni, jag är så jävla klar med skam. Min gynekolog sa att min vikt i sig inte är ett problem för att bli gravid. Det som kan vara problemet är att man av övervikt (och undervikt för den delen) kan få oregelbunden mens och därmed utebliven ägglossning. Men det problemet har inte jag, min mens är som en klocka och enligt alla mina undersökningar (som jag ska berätta om längre fram) ser allt bra ut. Så nej, jag är inte för tjock för att skaffa barn.

Vi kan prata om det här med vikten en annan dag, för visst funderar jag på att göra en ansats att gå ner i vikt av många andra anledningar (som att orka springa ikapp en unge dagarna i ända) men just den här anledningen kan vi faktiskt stryka.

Hur tänker ni kring övervikt och graviditet? Och ha barn också för den delen? Är det ett hinder?

Att vara lite som en humla

Humletatuering

Jag älskar klyschor. Eller så här – jag älskar när saker och ting faktiskt har en tanke. En betydelse.

När det kommer till mina tatueringar så är jag verkligen ett vandrande Carpe Diem. Jag har fyra tatueringar och alla fyra har en historia och representerar en period i mitt liv. Som en doodledagbok på kroppen. En kropps-bujo, haha!

Mina senaste två gjorde jag hos Emilia i Lund förra våren (nu har hon för övrigt flyttat till Stockholm så nu är det snart dags för nummer fem, hurra!) och här berättade jag om den ena av dem, min ”girlpower”-tatuering som jag har vid vänster nyckelben.

Humletatuering

Men jag gjorde ju en till vid samma tillfälle (tips – vill du tatuera något litet, gör flera stycken samtidigt! Blir billigare med tanke på att det dyraste i historien är nålen och små tatueringar går fort = mindre timpenning), den här lilla humlan som jag har på vänster handled.

Jag hade länge funderat på en tatuering på just handleden, länge tänkte jag att det skulle bli en stjärna eller ett hjärta men jag älskar humlor och när jag bestämde mig kändes det så självklart.

För så här är det (åtminstone enligt sägnen): humlor ska enligt naturens alla regler inte kunna flyga. Det är något med deras knubbiga kroppar och små vingar som gör att det egentligen inte går ihop. Men humlorna har inte läst den regelboken så de flyger i alla fall. Små rebeller hela bunten!

Och sann eller inte – jag älskar den historien och känner mig ofta lite som en humla. Naivitet är ibland ens bästa vän. För naivitet och positivitet håller varandra i handen och lovar att allt kommer bli bra, det är bara att köra i vind och flaxa som attan med vingarna.

Humletatuering

Bzzzz.

Vad fan håller jag på med?! #51 – ”Vi säljer inte, vi löser problem!”

Vad fan håller jag på med?!

 

Vet ni vad? Det har hänt något magiskt. Något som inte hänt på en väldigt lång, lång tid.

Jag har alltså nått min säljbudget för april månad – innan april månad ens hade börjat.

Insert fanfarer och trumpeter och ett urval av tappade hakor. 

Jag vet!!! Jag har alltså lyckats sälja! Som fan!! Visserligen så var ett av de bäst betalda uppdragen efter att kunden sökt upp mig men jag tänker att det räknas ändå och jag får vara lycklig för det.

Det här pratar vi om i veckans avsnitt av ”Vad fan håller jag på med?!” och även Alex har haft en grym vecka! Dessutom pratar jag om mitt beslut att skaffa barn själv. <3

Min påsk i bilder

Hallå i stugan!

Hur mår du? Jag har ju, som jag i min handmaids-eufori (jättekonstig sammansättning med tanke på dystopinivån i serien) meddelade tidigare, varit på ett orienteringssamtal med en psykolog idag. Det gick bra även om vi mest bara körde igenom min sjukdomshistoria och vad jag behöver hjälp med. Om två veckor ska jag få träffa en kurator som tydligen är rätt person för att hjälpa mig, så det ser jag fram emot.

Men nu tänkte jag att vi skulle kika på min påsk en snabbis! Till skillnad från hela resten av Stockholm firade jag inte alls (förutom min födelsedag men den var ju liksom inte påskens förtjänst) utan stannade hemma i min lägenhet och sov ungefär hela helgen. Men några bilder tog jag ändå!

Jag inledde påsken på skärtorsdagen med läkarbesök och sedan svängde jag förbi Orminge centrum och hittade den här magiska jeanskappan på Lindex. Jag måste eventuellt glida tillbaka och köpa den, har inte riktigt kunna släppa den ur tanken. Vad tycker du? Bu eller bä?

Det var fullmåne och jag fick en magiskt fin bild med min nya Samsung-telefon. Ändå rackarns bra kamera alltså!

Jag spenderade orimligt många timmar av helgen med att titta på den fantastiska serien ”Madam Secretary”. Ett måste för dig som gillade ”Vita Huset” eller den typen av serier.

På påskdagen så fyllde jag år och Carin och Jesper kom och drack bubbel och gjorde smörgåstårta med mig! <3

Titta så fin den blev!

Jag och Jesper blev pangfulla på lite överjäst champagne, det var stojigt och skojigt. Och lite svajigt.

Sedan kom Sanna också men hon fastnade inte på bild och så somnade jag typ klockan 21 på soffan. Bra födelsedag!

På måndagen hade jag en supereffektiv dag och checkade av massor med saker på min to-do-lista – bland annat att skicka iväg signerade böcker som fina instagramföljare hade beställt! Och så fin sak – Wisslaren (som varit med i We Are Influencers här), hans bilder har blivit frimärken och fick pryda bokförsändelserna! Så fint, influencercirkeln är sluten liksom. 🙂

Och en dag var solen så här magisk på vårt lokala bageri här i Björknäs när jag var ute med Leia. Det var dock inte när jag fyllde år för då var det grått, så klart. Men sol i sinne!

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier