söndag, 8 april, 2018
64 kommentarer
God söndag! Hur mår du?
Jag har larvat omkring i lägenheten hela helgen, jobbat lite, tagit några tupplurar och tittat på alldeles för många avsnitt av ”Madam Secretary”. Men det är väl sådant man får göra när man är själv. Ta tillfället i akt, för snart kanske jag inte är det längre.

Jag har äntligen tagit tag i att svara på alla era fina kommentarer kring mitt barnaskaffande och jag blir helt gråtfärdig. Ni är så jävla fina! Jag var ärligt talat lite nervös (jätte) att skriva det inlägget. Det är ju otroligt privat och jag var rädd för kommentarerna som kunde komma, som inte skulle stötta mitt beslut eller vara elaka (”haha, kan du inte hitta en snubbe som vill göra dig på smällen eller?!”).
Men de kom aldrig och jag är så tacksam och rörd över ert stöd. Det får mig att känna mig så otroligt mycket mindre ensam. Och det ska ni veta, det betyder allt. Så tack.

Idag tänkte jag berätta om varför jag valt att göra min insemination i Danmark och inte i Sverige. Insemination för ensamstående kvinnor blev ju lagligt i Sverige för två år sedan så nu kan man ju faktiskt göra det här och det faller inom vårdgarantin, vilket så klart skulle bli mycket billigare än i Danmark.
Men jag är för tjock. Japp, det är den korta förklaringen. För att få göra insemination i Sverige måste man ha ett BMI under 30 och det skulle för mig innebära en viktnedgång på ungefär 30 kilo. Och i kombination med två andra krav så blir det i stort sett omöjligt för mig att göra det i Sverige. Man får vara max 40 år. Och eftersom jag äter antidepressiva (har gjort det i sex år nu sedan min senaste depression) så måste jag också genomgå en psykutredning som kan ta 0,5-1 år. Och den får jag inte påbörja förrän jag gått ner de där 30 kilona.
Så, jag har alltså två år på mig att gå ner 30 kilo OCH få in en psykutredning OCH hinna bli preggers. Även om jag hade en massivt mycket högre stresströskel skulle den bli lurig.

När min gynekolog gick igenom de olika alternativen så bad jag honom bara vara ärlig. ”Du är körd, satsa på Danmark” var hans dom. Så nu satsar jag på Danmark. Där finns inte de här kraven, främst gissar jag för att jag där får betala för kalaset själv.
Det här med min vikt har varit en skam hela mitt liv och för bara några år sedan skulle jag aldrig i mitt liv skrivit det här inlägget och varit så öppen med att min vikt alltså är anledningen till att jag inte får den här vården i Sverige. Skammen.
Men vet ni, jag är så jävla klar med skam. Min gynekolog sa att min vikt i sig inte är ett problem för att bli gravid. Det som kan vara problemet är att man av övervikt (och undervikt för den delen) kan få oregelbunden mens och därmed utebliven ägglossning. Men det problemet har inte jag, min mens är som en klocka och enligt alla mina undersökningar (som jag ska berätta om längre fram) ser allt bra ut. Så nej, jag är inte för tjock för att skaffa barn.
Vi kan prata om det här med vikten en annan dag, för visst funderar jag på att göra en ansats att gå ner i vikt av många andra anledningar (som att orka springa ikapp en unge dagarna i ända) men just den här anledningen kan vi faktiskt stryka.
Hur tänker ni kring övervikt och graviditet? Och ha barn också för den delen? Är det ett hinder?
Senaste kommentarer