Att skapa en trädgård

Typ sekunden all snö och is hade töat bort från gården (eller egentligen långt innan) var planeringen i full gång kring hur jag skulle lägga upp min trädgård. Slängde ut pallkragar till höger och vänster för att ”känna efter” var de skulle stå, jämförde soltimmar och jordkvalitet.

Foto 2020-04-25 18 01 39

Det är ju första året jag har ett eget hus med en egen trädgård som jag får lägga upp hur jag vill och det gör ju att jag har alla möjligheter och därmed så klart också total beslutsångest.

Var börjar man liksom när man har ett helt blankt blad i form av en i stort sett platt gräsmatta inramad av en massa barrträd?

Foto 2020-04-29 04 55 50

Jo, man börjar med att kasta ut pallkragar och känna efter som sagt. Detta alternativ var alldeles för nära barrträden och kändes lite intryckt där med vattenbrunnen och lampan. Kanske inte behövde klämma in de fyra instanser som fanns på gräsmattan inom samma kvadratmeter?

Foto 2020-05-09 12 23 09

Så jag släpade ner dem ett par meter till mitten av gräsmattan. Och sedan fick jag beslutsångest igen och bytte projekt genom att åka till Blomsterlandet och köpa mig en massa buskar och perenner. Klockren lösning.

Buskar är en ljuvlig lösning för att skapa någon slags struktur och ”hållpunkter” i en trädgård. Så tänker jag i alla fall, egentligen har jag ingen som helst aning. Men oavsett så blev det en häggmispel (inte häggMISTEL som jag trodde det hette), en syrén, en rhododendron och en korallkornell.

Foto 2020-05-21 19 15 01

Rhododendron-busken hamnade på baksidan (efter att ha mellanlandat vid husväggen men efter backning på Instagram flyttade jag ut den där den fick mer svängrum).

Foto 2020-05-04 13 52 06

Nånstans bestämde jag mig också för att bara bestämma mig att nu får pallkragarna stå här och så började jag ösa ner bös i dem. Självklart blev det snett och vint men jaja. Det växer nog i dem ändå.

Foto 2020-05-13 14 56 27

Men du trodde väl inte jag var klar där med inköpen? Nejnej.

Istället åkte jag och mamma och Anna till Umeå, närmare bestämt den ljuvliga platsen som är Smultronstället. Där finns ALLT. Perenner en masse, äppelträd och klätterbuskar och herre min JE vad man kan gå loss här. Allt såg ju skittrist ut pga mitten av maj i Västerbotten men med lite fantasi så kunde man gå bananas.

Foto 2020-05-13 14 59 02

Hejhej sjutti olika sorters äppelträd.

Foto 2020-05-13 15 40 26

Detta kom jag hem med;  klätterhortensia, myskmalva, bondpion, alunrot, ett gäng liljelökar, höstanemon och en magisk porslinsblomma. En tusenlapp jämt tror jag det gick på!

Foto 2020-05-21 19 38 50

Klätterhortensian hamnade här, där rhododendronbusken först hade planterats. Som tur är gillar de båda lite surare jord så det ska nog gå bra. Hoppas jag.

Foto 2020-05-11 13 24 52

Sixten gillar att vattenkannan är full mest hela tiden nu. Mycket roligare att dricka ur än en trist vattenskål.

Foto 2020-05-23 12 44 15

Jag har förodlat massor med sommarblommor men hade ingenstans att sätta ner dem i jorden. Så jag gjorde helt sonika en ”no dig”-rabatt från Hanna Wendelbos recept.

Först gräver man en ”kanal” – en kant – så stor som rabatten ska vara. Det man gräver upp slänger man i mitten.

Foto 2020-05-23 12 48 21

Sedan på med kartong. Poängen är av kväva gräset så gott man kan men att materialet ändå kan multna.

Foto 2020-05-23 17 18 42

Sedan på med kvistar, löv och gammal kompost, gödsel (eller gärna hästskit från närliggande gård, brunnen sådan) och så planteringsjord. TA-DA. Ser ut som jag mördat nån och grävt ner hen. Eller åtminstone slängt jord över.

Foto 2020-05-23 14 26 12

Sedan jag flyttade hit har det stått en ful hög med jord på gräsmattan som blivit till en liten kulle med gräs och annat ogräs på. Så den ägnade jag nån timme eller så åt att rensa och sedan åkte jorden i pallkragarna och på rabatten.

Foto 2020-05-23 17 20 21

Och efter väldigt mycket grävande, krattande, kånkande och fixelitrixande så hade jag äntligen en syrén i jorden och en liten köksträdgård redo för sådd. Men den tar vi nästa gång!

Jag kommer aldrig förstå.
Men jag måste säga något.

Jag är sällan den som pratar politik här på bloggen. Skriver sällan om aktuella nyhetshändelser. Men känner samtidigt att jag vill säga något. Använda den plattform jag ändå har.

För att vara tyst är att supporta tystnaden. Stötta förtryckaren. Att vara tyst är att rycka på axlarna och låta allt fortsätta som vanligt.

Samtidigt vet jag inte vad jag ska skriva. De senaste dagarna har jag känt en hjälplöshet inom mig. En hopplöshet. Så jävla illa till mods och lite illamående. För vad kan jag göra för att förändra ett så stort, strukturellt problem? Och alla fattar väl ändå att det som hände George Floyd är så in i helvete fel?

Men nej. Alla fattar inte det. De gapar ”all lives matter” och att ”det är väl fel att sätta eld på bilar och plundra butiker med”.

Ja. Men det ena har ingenting med det andra att göra. Det är precis detta white privilege handlar om.

Utbilda dig. Lyssna.

Så det försöker jag göra.

Jag kommer aldrig kunna sätta mig in i, förstå, hur det är att bli utsatt för rasism. Jag är vit. Och det i sig självt gör att jag, i den västerländska kultur vi lever i, är extremt privilegierad. Att jag, jämfört med så många, har fördelar som jag bara tar för givet.

Som Emma skrev i ett jättebra Instagraminlägg:

”Jag kan röra mig fritt. Jag är trygg i mitt hem. Jag känner mig hyfsat säker på att få hjälp om jag utsatts för orättvisor. Eller är med om en olycka. Jag kan uttrycka mina åsikter fritt. Jag har makt.”

Men varför har jag då inte sagt nått tidigare?

För att jag är rädd att säga fel. Göra fel. Låtsas ha tolkningsföreträde och ta plats från någon som faktiskt vet något. Att få skit för att jag försöker visa solidaritet.

Men att folk dödas för att de, i grund och botten, har ”fel” färg på huden, det är åt helvete. Och det måste sägas. Då får min rädsla för att göra fel stå åt sidan.

Vet du inte vad jag pratar om, se den här videon.

Vill du ha en enkel förklaring av white privilege, kolla här.

Jag vet att det här är för lite. Att det kanske egentligen är ingenting alls. Men jag kan i alla fall säga att jag inte vet vad jag ska göra åt det som är så jävla fel. För allt är bättre än tystnad.

Helgen då sommaren kom

Hej måndag! Hej juni!

I helgen kom verkligen sommaren till Eldsmark! Över 20 grader (upp mot 25!) och strålande sol och jag som inte gillar stekande sol njöt som fisken i vattnet i skuggan på min veranda. Både Leia och Sixten är ute mest hela tiden och kommer bara in för att äta (och sova med mig), de lever sitt bästa liv!

IMG_7795

Mitt hatt har blivit min bästa vän när jag går på morgonpromenader eller fixar i trädgården. Jag har nämligen en panna som gärna steks innan allt annat i mitt ansikte.

IMG_7785

Märks det att Sixten gillar att vara utekatt?

IMG_7802

I lördags fick jag en hel radda finbesök! Först kom Maria och Linus och vi åt scones och blåbärspaj och pratade ganska mycket om covid eftersom Maria är sjuksköterska och utbildningsansvarig för syrrorna på sjukhuset i Övik. Som jag förstår det är läget under kontroll, vilket ju känns skönt mitt i allt ledsamt.

IMG_7856

Sedan kom Linus (en till!) och Mikaela med sin gullesöta lilla Lilly och tog plats i soffan på altanen. Lilly har varit hos dem ett par veckor nu och i lördags var det dags för hunddejt med Leia!

Det gick riktigt bra tills Lilly fick feeling och hoppade på Leia och försökte leka. Leia blev inte imponerad utan skällde ut Lilly efter notor. Sedan var det lugnt.

IMG_7805

Lilly hittade snabbt en ny hobby – att sno glasspinnarna ur pallkragarna som jag märkt ut mina sådder med. Perfekt storlek för små valptänder ju!

IMG_7809

Va? Jag har inte gjort något?

IMG_7830

Det övades på sitt och ligg och Leia ville så klart också visa att hon kunde.

IMG_7825

”Kolla, jag kan till och med dansa!!”

(HATAR när folk skriver om sina hundar i jag-form så jag vet inte vad som hände här. Förlåt.)

IMG_7835

<3

IMG_7873

Mot kvällningen kom Jenny och det blev grill och vin och kvällsmys på verandan och film i soffan och pyjamasparty (not really med Jenny sov över. Mys.).

IMG_7882

Sallad på färskpotatis och grönkål och fetaost och rödlök. Snart kommer 80% av den här salladen vara från egen trädgård!

IMG_7889

På söndagsmorgonen gjorde jag scones (IGEN!). Tror det var Floras live i lördags som gav mig feeling.

IMG_7895

Och då var tillomed mjölken slut och ÄNDÅ blev de helt fantastiskt goda. Heja mig.

IMG_7897

Och så åt jag och Jenny scones och facetajmade med Carin i Lund och livet var gott.

IMG_7931

Och sen plockade jag rabarber och gjorde paj (WHAT?! Bakade TRE gånger på två dagar?!) och åkte och firade mor. Men mer om det sen. Puss!

Det är fredag och jag är sorgsen

Tjenamors och glad fredag på dig!

Men i ärlighetens namn är jag inte så glad. Jag har varit rätt låg i ett par veckor nu. Trodde först att det var PMS men när ägglossningen kom och gick och mensen också kom och jag fortfarande var rejält låg så strök jag det.

Kanske är det den klassiska ”vårdeppen”. Egentligen spelar det inte så stor roll.

Jag hade en session med min terapeut imorse. Och vi hann knappt komma igång innan jag började gråta. Hon frågade ”var är du nånstans just nu” (mentalt) och det var som att vrida på kranen.

Det slog mig i veckan. När jag höll på och grävde som bäst i trädgården. Sådde frön och planterade buskar. Att jag skapar ett hem här. Ett långsiktigt hem. Permanent boende (inte med det sagt att jag aldrig kommer flytta men det är inte det som är grejen). Och jag gör det bara åt mig själv. Och det är så jävla sorgligt.

Jag älskar mitt liv. Jag trivs. Jag är nöjd. Men jag är samtidigt så jävla sorgsen. Varenda gång jag ska bestämma något så blir det så tydligt att jag är ensam. Varenda gång jag funderar på vilken perenn jag ska plantera var och vilken ordning jag ska så saker och vilken färg jag ska ha på väggen i hallen.

Och när jag inte kan tapetsera väggen i trappan själv för jag når inte. Och när jag behöver någon som håller i stegen när jag ska sätta upp fågelholken. Och varenda jävla dag när jag ska bestämma vad jag ska äta till middag.

Ja, jag vet att jag kan ringa en vän eller be Internet om råd. Men det är ju det som är poängen. Att jag inte ska behöva det. Att det redan ska finnas någon där som är lika investerad i mitt hem som jag är. I mitt liv som jag är.

Och jag har inte det. Och det är sorgligt.

Och glädje och sorg kan samexistera men ibland är jag lite extra ledsen. Och det är jag idag.

Är snabbt alltid bättre – tankar om innehåll i sociala medier.

För 10 år sedan var Twitter det hetaste. 240 tecken hade man på sig att säga det man ville ha sagt och sedan var det vidare till nästa. Fort skulle det gå.

För bara några år sedan fick jag lära mig att ALDRIG göra YouTube-klipp över fem minuter. ”Ingen orkar kolla”.

Instagram Stories är 15 sekunder och försvinner inom 24 timmar. Allt är förgängligt.

Eller?

Foto: Jonas Forsberg

Jag tycker mig nämligen se en trend tillbaka mot långsammare innehåll. Det är inte ovanligt numera att vloggar på YouTube ligger runt en halvtimme och jag kan sitta klistrad vid en Instagram Live i en timme utan problem – så länge innehållet är intressant och relevant.

Enligt mig finns det två former av innehåll – Fast Content och Slow Content. Och jag tror att vi gynnas av att låta båda varianterna samexistera i det innehåll vi skapar online. Låt mig förklara skillnaden.

Fast Content

Fast Content är sånt vi scrollar igenom, där vi som kreatörer har sisådär en halv sekund på oss (om ens det) att fånga användarens uppmärksamhet. Här går det fort! Har vi tur kanske användarna spenderar några sekunder på vårt innehåll. Lyckas vi VERKLIGEN fånga dem kanske vi får en minut tills de läst igenom inlägget och kanske lämnat en reaktion.

Därför måste vi också skapa innehåll för de förutsättningarna. Det ska vara rakt på sak, ha en poäng och gärna uppmana till interaktivitet.

Till Fast Content räknar jag främst Instagraminlägg, Twitter, Facebookinlägg och TikTok. Och i de allra flesta fall – Instagram Stories.

Slow Content

Slow Content är innehåll som du spenderar tid med. Ganska lång tid, åtminstone några minuter (jag vet att det inte låter som mycket tid med i internettid är det månader). Här räknar jag in blogg, YouTube, IGTV och i vissa fall även Instagram Stories.

Eftersom vi tänker att vår publik ska spendera lite längre tid med den här typen av innehåll så bör vi också lägga lite mer tid på att skapa det. Inget trams. Men inte heller känna oss stressade av att ”avrunda” innehållet. Låt det ta tid om det behövs.

På min blogg har jag främst två typer av inlägg; kunskapsbaserade inlägg (som det här) och ”dagboksinlägg” där jag mer eller mindre delar med mig vad som händer i mitt liv.

De här inläggen har helt olika målgrupp där kunskapsinläggen är till för att etablera mig som kunnig inom min nisch (sociala medier, Influencer marketing och personligt varumärke) och dagboksinläggen är för dem som känner mig, IRL eller virtuellt (eller vill lära känna mig) och är intresserad av min person.

Foto: Jonas Forsberg

Hur samarbetar dessa två?

I korta drag kan man säga att Fast Content gärna ska skicka användarna till vårt Slow Content. Förlänga tiden användarna spenderar i vår ”värld”. Att vi under de där 0,5 sekunderna ska lyckas fånga uppmärksamheten hos våra följare och informera dem om det värdefulla innehåll som finns att hämta om de bara lägger lite extra tid på att hänga med oss.

Vissa gör detta genom att ”teasa” det utökade innehållet genom att köra en klassiska clickbait (”du kan inte ana vad som hände sen”) eller dela en bild i stories och täcka över det väsentliga med text eller en gif, allt för att få följaren att klicka vidare in på bloggen eller en video – eller i vissa fall – vidare till ett inlägg på Instagram (som ändå kräver mer än två sekunders uppmärksamhet).

Idag tror jag att de flesta lägger sitt främsta fokus på Fast Content. Det tycker jag är väldigt synd då det ändå betyder att vi gör MASSVIS välkomponerat och kvalitativt innehåll för max några sekunders uppmärksamhet, när det egentligen är värt så mycket mer.

Hur tänker du kring dessa uttryck? Var lägger du ditt fokus? Och känner du dig någonsin stressad av främst det snabba innehållet? Berätta gärna i kommentarerna!

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier