Lofoten Dag 0 & 1 – Mitt första intryck av Norge

I över två år hade jag väntat på den här resan, sedan jag fick den i 40-årspresent av mamma och syster Anna den 1:a april 2020 . Men så kom pandemin och satte stopp för allt och gränsen till Norge stängde. Men som syrran skrev på födelsedagskortet; ”Corona kommer och går men bergen i Norge, de står där de står.”

Ingen panik.

Men i två år har det kliat i kroppen. Och nu, nu skulle det bli av. Och som en liten bonus fick vi nu en till resenär med oss – Annas son Vilmer som föddes förra året.

Så, den 8 juni bar det av. Tre vuxna. En ettåring. Och en överpackad Citroën. Mot midnattssolens land. Mot bergen. Mot havet. Mot Lofoten.

Men vi börjar på en rastplats utanför Lycksele, någon gång efter lunch den 8 juni. Med medhavd pastasallad uppdelad i ziplockpåsar (genialiskt) och ett takat bord där det ekade så det sjöng under.

Och sen hamnade vi på en lekplats i Arvidsjaur efter lunch på det lokala thaihaket. Det blir en del ”springpauser” med en ettåring. Eller som i det här fallet, ”klättra över saker”-pauser. Och ”åka rutschkana så man tjuter”-pauser.

Eller i mitt fall. ”Gunga superstor gunga och titta på moln”-pauser.

Runt nio på kvällen kom vi fram till Gällivare. Fast det såg snarare ut som att klockan var mitt på eftermiddagen.

Vi bodde på Lappeasuando Lodge där Vilmer tyckte det absolut roligaste var att gå upp och ner på trädäcket. För någon som lärde sig gå typ en månad tidigare så gick det över förväntan även om det blev en del vurpor. Tur gräs är mjukt och barn mest studsar upp igen och kör vidare.

Vi tog ett glas vin och åt chips och sedan gick vi och la oss. Vi hade lagt 55 mil bakom oss och hade lite drygt lika långt kvar dagen efter så sömn var behövligt.

I ottan gav vi oss iväg igen efter frukost och vårt första stopp blev inte så himla långt senare, i Abisko! Där var jag ju i höstas och det var spännande att se fjällen i sommarskrud istället.

Säsongen hade ännu inte dragit igång och allt var stängt så Anna bytte blöja i en korridor, sen spatserade vi några hundra meter på Kungsleden och spanade lite snabbt på kanjonen innan vi satte oss i bilen igen.

Det är faktiskt väldigt underligt hur snabbt miljön förändras så fort man kommer in i Norge. Från kalfjäll där det fortfarande var vinter med, vad som såg ut som, slumpmässigt placerade små stugor där ute på kalfjället. Alla med solceller OCH en flaggstång. Och sedan vidare till vår och sommar nere i dalarna och sedan BAM, de enorma bergen. Och havet.

Jag blev helt tagen. Gråtfärdig. Tappade andan. Jag försöker hitta ord för att beskriva hur jag kände över dessa vyer men det enda som kommer till mig är ”HELT SJUKT!!!”.

Det kanske ändå är den bästa beskrivningen.

Men om jag försöker sammanfatta vad som gör just denna naturupplevelse så speciell så skulle jag säga detta. Det är sådana enorma kontraster. Dessa extremt höga, extremt branta berg med vassa toppar som blandas med turkosa hav och böljande slätter. Bergen som är i det närmaste svarta i vissa fall, och så allt det gröna och blå.

Och lägg till det luften. Aldrig har jag andats en friskare luft. Det var som en explosion för sinnena.

Och som för att blidka varenda turistfotograf någonsin så har de placerat alla kyrkor längst ut på en udde framför ett magnifikt berg. Det är liksom för enkelt?! För perfekt.

Den rastplatsen vi stannade på här var Austnesfjorden, helt klart värd ett stopp. Mitt första, riktiga möte med Lofotens storhet. Jag tror det syns på mig hur jag kände inför det.

Framåt kvällen kom vi fram till vårt AirBnB i Ballstad (här hittar du det), syrran och mamma kirrade middag (eftersom jag kört hela vägen) och jag satte mig på altanen och insöp vyerna.

Men de får du se i nästa inlägg!