Aldrig nöjd eller aldrig nöja sig

Förra veckan var jag med i PT-Fias podd ”Ofiltrerat”. Fia (Sofia Ståhl) är även med i MIN podd ”We Are Influencers” den här veckan men det har inte med saken att göra (dock är det en väldigt bra intervju så den får du gärna lyssna på här!).

Fia är sedan ungefär ett halvår tillbaka min coach. Coach, terapeut, person-jag-öser-mina-tankar-över. Den personen. Det var henne jag precis börjat gå hos när jag hade mitt ”svärdet i stenen”-moment i höstas och vi har grävt i många delar av mitt psyke tillsammans. Vissa gånger är det stort och banbrytande. Sådär att man nästan känner själen växa i realtid.

Sedan har vi andra gånger. Som senast förra veckan då jag satt och grät större delen av vårt samtal och gnällde över att jag ”vill inte vara med” (i samtalet alltså, inte i livet). Så det är inte alltid man håller den där nivån av mognad som man kanske tänker sig att folk håller när det kommer till mental och känslomässig utveckling. Högt och lågt alltså, som livet är mest.

I alla fall. Tillbaka till podden.

Eftersom Sofia ju har rätt bra insikt i mitt känsloliv gick samtalet ganska snabbt in på djupare områden och ett ord som dök upp om och om igen i mitt vokabulär var ”nöjd”. Så pass till nivån att Fia frågade:

”Det ordet som återkommer väldigt många gånger när du pratar är ”nöjd”. Är du verkligen så nöjd?” (Eller något liknande i sann hjärnskrynklaranda.)

Det här är något jag tänkt på mycket. För jag känner ofta att många blandar ihop ”nöjd” med att ”nöja sig”.

Senast härom dagen i ett samtal på Clubhouse var det ett samtal om att vara nöjd och därför inte har motivation att sträva vidare.

Jag ser det som två helt olika saker.

Att vara nöjd handlar om just det. Att vara nöjd. Att vara tacksam. Att kunna luta sig tillbaka, se på allt man har och vad man åstadkommit och känna en stolthet, ett lugn och liksom kunna landa i det.

Att vara närvarande i livet där man är och inte känna en dragning därifrån eller en tanke av att ”jag hade varit lycklig bara jag hade /bott på den platsen/haft pengar/varit smal/haft en partner”. Att inte vilja vara någon annanstans. Jag antar att det är lite mindfulness fast i lite större penseldrag?

Att nöja sig är något helt annat. Att nöja sig är att sitta fast på en plats där man är allt annat än nöjd men kanske inte känna att man förtjänar bättre? Eller att man orkar ta sig an utmaningen det innebär att levla till nästa nivå?

Jag tänker att vi människor är byggda för utmaningar. Vi är inte byggda för att nöja oss. Vi vill vidare. Så utmaningen som jag ser den är att vara nöjd men aldrig nöja sig. Att hitta ett lugn och en tacksamhet i platsen där man är men ändå vilja sträva efter utveckling.

Sedan behöver det inte nödvändigtvis handla om materiella eller ytliga ting utan snarare om mental utveckling (i alla fall för mig). Även om jag gärna skulle vilja ha en gård med ladugård i framtiden. 😉

Det här citatet från ”The West Wing” har fastnat hos mig och jag tycker det stämmer så bra (väldigt amerikanskt men håll ut):

”'Cause it's next. 'Cause we came out of the cave, and we looked over the hill and we saw fire; and we crossed the ocean and we pioneered the west, and we took to the sky. The history of man is hung on a timeline of exploration and this is what's next.”

Så ja, jag är nöjd. På så många områden i mitt liv är jag djupt nöjd och tacksam. Det betyder inte att jag tänker nöja mig och stanna upp där jag är nu. Jag vill vidare, jag vill upptäcka och erövra och utvecklas. Och samtidigt landa på varje nytt trappsteg och vara skitnöjd där och då.

It's what's next.