Influencers fälls för vilseledande reklam – det behöver du veta!

Oftast när influencers fälls av Reklamombudsmannen gäller fallen bristande annonsmärkning.

Det senaste året har vi dock sett en ökning i antalet fall som gäller vilseledande marknadsföring. Det betyder helt enkelt att innehållet i influencerns inlägg – reklamen – inte är helt sant.

Hos Reklamombudsmannen står följande:

”Enligt artikel 5 i Internationella Handelskammarens regler för reklam och marknadskommunikation (ICC:s reg­ler) ska reklam vara vederhäftig och får inte vilseleda.

Marknadskommunikation får inte innehålla påstående eller annan framställning i ord, ljud eller bild som direkt eller indirekt – genom antydan, utelämnande, oklarhet eller överdrift – är ägnad att vilseleda konsumenten.

Särskilt gäller detta ifråga om produktens väsentliga egen­skaper, det vill säga sådana som är ägnade att påverka konsumentens val, konsumentens val, exempelvis beskaffenhet.”

Poängen här är denna: när du gör reklam är du – och företaget i fråga – ansvarigt för att de påståenden du gör kan styrkas. Om du till exempel säger att du får glansigare hår av ett schampoo så måste du kunna bevisa det. Du kan inte bara säga vad du tycker när det är reklam.

Det senaste året har Paula Rosas, Bianca Ingrosso och Isabella Löwengrip fällts för vilseledande reklam. Vi ska kika närmare på de tre exemplen.

Paula Rosas & Xlash

Paula Rosas har dryga 83 000 följare på Instagram. I ett inlägg på sin blogg gjorde hon reklam för ögonfransserumet Xlash. I det anmälda inlägget visade Paula hur mycket hennes ögonfransar växt tack vare serumet. Problemet var att Paula använd mascara på efterbilderna – men inte på förebilderna.

Personen som anmält reklam skriver så här i sin anmälan:

Reklamen blir missvisande i och med att man inte ser resultatet av produkten som marknadsförs, utan snarare av mascaran. Poängen med före- och efterbilder är att förutsättningarna ska vara så identiska som möjligt så att resultatet får tala för sig självt, utan att det förstärks med mascara. Här får man inte ta del av resultatet av seru­met i och med att mascaran förstärker det eventuella resultatet. ”

Paula äger sitt misstag och förklarar att det helt enkelt handlar om den mänskliga faktorn:

”Bakom missen ligger den mänskliga faktorn då bild­erna togs med en månads mellanrum och influencern glömde att hon på den ena hade utan/med mascara. Uti­från influencerns perspektiv fungerade produkten utmärkt och gav både längre och fylligare fransar så ingen­ting i texten är missledande, men förstår absolut jämförelsebilden.”

Reklamombudsmannens beslut lyder:

”Reklamombudsmannen finner mot bakgrund av att den aktuella produkten marknads­förs som att den har effekt vad gäller ögonfransarnas fyllighet och längd, att jämförelsebilderna inte ger en rättvisande bild av produktens effektivitet. Reklamen är därför vilseledande och strider därmed mot artikel 5 i ICC:s regler.”

» Läs hela beslutet här

Bianca Ingrosso & DeoDoc

I en YouTube-video gör Bianca Ingrosso reklam för DeoDocs ekologiska tamponger i 100% bomull och gör en jämförelse med ”vanliga syntetiska” tamponger. Hon säger bland annat så här:

”Det här är en game changer och jag är så himla noga med vad jag stoppar in i mitt underliv där nere just för att jag inte vill för­störa för en framtida graviditet, men jag vill också inte förstöra för mitt ph-värde där nere och jag vill absolut inte förstöra min vaginala hälsa, vilket det görs när fibrer lämnas och läggs i slemhinnorna i vaginan och fastnar där”. 

Enligt anmälaren påstår Bianca att syntetiska tamponger kan lämna rester inne i vaginan som kan medföra komplikationer för kroppen och ge effekter och komplikationer vid en graviditet. Enligt anmälaren saknar det påståendet vetenskaplig grund. Annonsören och Bianca menar dock att anmälar­en misstolkat innehållet i videon, tagit saken ur sin kontext och skapat en egen tolk­ning.

”Professor Gunvor och Hedieh har granskat klippet då alla hos DeoDoc har ett med­i­cinskt ansvar. Det är av absolut största vikt att det finns studier och bevis för allt som sägs. Bedömningen gjord­es att Bianca pratade generellt om underliv och inte specifikt att annonsörens tamponger bidrar till att inte bli infer­til (det finns inga studier gjorda för den fråge­ställningen).”

Reklamombudsmannen dömer dock utifrån en genomsnittskonsument och att en sådan sannolikt uppfattar reklamen som att vanliga tam­ponger gjorda av syntetiskt material bland annat kan riskera att förstöra för en framtida graviditet och för den vaginala hälsan. Därför beslutas att reklamen är vilseledande.

» Läs hela beslutet här

Isabella Löwengrip & Ellos

Den anmälda reklamen är ett blogginlägg från Isabellas blogg där hon gör reklam för kläder från Ellos och hennes samarbete med Stylein.

I inlägget skriver Isabella bland annat om en tröja i ”merinoull och kashmir” samt en ”silkeskjol”. Problemet? Isabellas påstående att kläderna består av dessa lyxiga material stämmer inte.

”Enligt information på annonsörens webbplats innehåller produkten 59 procent polyamid, 23 pro­cent viskos, 10 procent ull och 5 procent kashmir. Även påståendet ”Silkeskjolen Saint Tropez” är vilseledande, då produkten innehåller 96 procent polyester och 4 procent elastan.”

Reklamombudsmannen håller med och fäller inlägget.

» Läs hela beslutet här

Varför är detta viktigt?

Jag tjatar ju konstant om att det enda du som influencer har är din trovärdighet. Den kommer solkas rejält i kanterna om de samarbeten och den information du har i dessa inlägg inte är sann, ärlig och riktig. Lägg därför lite extra krut på att säkerställa att alla påståenden du gör i dina samarbeten faktiskt stämmer.

”Döden, döden, döden”

”Döden, döden, döden”.

Så sägs det att Astrid Lindgren alltid började sina telefonsamtal med sin syster. För att ha ämnet ur vägen liksom. Avdramatisera det hela.

Det har varit en del snack om döden här på bloggen på sistone. Och det verkar inte riktigt som att jag kommer ifrån ämnet.

Idag är Suicidpreventiva dagen. En dag då vi pratar om det sjukt obekväma och jobbiga ämnet; självmord. Främst hur vi kan förhindra det. Men också hur ofantligt många det är som faktiskt faller offer för de tankarna som är så mörka så man kan inte ana hur mörka om man inte själv varit där.

Jag har varit där. Jag pratade om det på Instagram och orkar inte peta mer i det just nu. För idag gör det ont.

Jag publicerade det inlägget i förmiddags och på en gång rasade meddelanden in från människor som, liksom jag, varit där på botten och inte velat vara med längre. Men också mödrar, vänner, systrar som sett sina kära förlora kampen mot sig själv. Och att skriva ”jag beklagar” kändes så futtigt att en piss i havet hade känts som en tsunami.

Sedan pratade jag med min terapeut. Hulkgrät. Insåg att jag faktiskt kanske inte bearbetat den delen av min historia. Bara nu när jag skriver om det mår jag illa. Det är en del skam men mest bara en avgrundsdjup sorg för mitt 25-åriga jag som mådde så brutalt dåligt. Jag vill bara krama henne. Hjälpa henne.

Men hon klarade sig ju. Det gick ju bra till slut. Så bra går det inte för alla.

För varje år tar 1600 personer sitt liv. Det är lite drygt fyra personer per dag. Per dag. Fyra personer per dag som inte längre vill finnas på denna jord. Jag fastnar i tanken på hur vi som samhälle svikit dem.

100 000 personer genomför självmordsförsök. 500 000 personer har självmordstankar.

Därför försöker jag via Minds insamling hjälpa andra. Mind är en ideell förening som tar upp kampen mot psykisk ohälsa och självmord.

Mind hade som mål att under månaden mellan Suicidpreventiva dagen (idag) och World Mental Health Day (10 oktober) samla in minst 50,000 kr till Minds arbete (som innefattar bland annat Självmordslinjen).

Detta mål uppnåddes på 12 timmar. I skrivande stund ligger insamlingen på 54,620 kr. Fatta hur fantastiska människor kan vara! Styrkan i att gå samman för något större än en själv. <3 Så nu siktar vi på 75000. 😉

Själv åkte jag till Svedjeholmen och hängde med bästa Jenny och hennes barn. Åt tacos och drack amarone och affogato och målade glitterskugga och tittade på en dubbad Jennifer Garner och försökte glädjas åt livet.

Men idag är det tungt. Inte mitt eget liv. Älskar mitt liv. Men minnet av att jag inte alltid gjort det. Att jag hatat det så mycket att jag velat avsluta det. Det gör ont.

Idag skaver det. För mig kommer skavet nog lätta på ett par dagar. För dem som det inte lättar för, snälla skänk en peng om du kan till Mind. Tack.

Höns finns för att lära oss om döden

Igår släcktes två liv här på gården. Två helt nykläckta liv, bokstavligt talat. Två kycklingar, som knappt fötts, dog.

Sedan jag skaffade höns för lite drygt ett år sedan har jag sett fem kycklingar dö samt varit tvungen att avliva en – samt en fullvuxen tupp. Jag har aldrig tidigare i mitt liv varit i närheten av så mycket död. Så mycket, så brutalt, under så kort tid.

En av kycklingarna hade knappt knackat hål på ägget innan den blev förskjuten av sin mamma. Jag försökte stoppa tillbaka ägget under hönan men varenda gång jag kom tillbaka ut i hönshuset låg ägget ensamt ute på golvet igen. Kallt och övergivet. Pip pip pip. Rädda mig, rädda mig, rädda mig (ja det kan ha varit rösterna i mitt huvud).

Så jag tog in den. Försökte värma upp den i min hand, i min bh och sedan under värmelampa.

Den klarade ungefär ett dygn innan den slutade andas. Jag visste att det var en väldigt liten chans att den skulle överleva men jag var tvungen att ta den.

Samtidigt som jag kämpade för den övergivna lilla kycklingen såg det desto gladare ut i hönshuset. En pigg liten kyckling hade pickat hål nästan hela vägen runt ägget och var på väg ut. Pigg och stark!

Nästa gång jag kom ut i hönshuset var det så tyst. Jag såg äggskal först och sedan kycklingen, stilla på golvet. Stilla, kall, likstel. Någon hade pickat ihjäl den lilla kycklingen när den precis tagit sig ur ägget. Så orimligt grymt, den hade inte ens en chans.

Jag tog en bild på den men vill inte lägga upp den för kycklingen är ganska sargad. 😢

Troligtvis handlade det här om rivalitet mellan två hönor som båda ruvat. Dock har den ena (Doris, till höger nedan) bara legat i nån vecka och utan några ägg egentligen (förutom nån gång när hon snott ett av Rosita eller ruvat på ett nytt som någon värpt) medan Rosita (till vänster nedan) legat hela de 21 dagarna. Så Doris har förmodligen blivit sotis och antingen försökt sno kycklingen av Rosita eller bara blivit sur och pickat ihjäl den. Jag vet inte.

Men jag vet att höns kan vara fruktansvärt elaka djur. Historier om höns som ätit upp sina ungar, klämt ihjäl dem eller bara lämnat dem för att frysa ihjäl är tyvärr inte ovanligt.

Så nu då? Efter all ond bråd död har Rosita två ägg kvar under sig. Ur en av dem var en kyckling på väg sist jag kollade runt 20 ikväll då alla hönsen lagt sig, det andra får vi se. Så nu har jag satt Rosita och hennes ägg i en egen avskild bur inne i hönshuset och gett Doris ett eget ägg från kylskåpet att ruva på, så att hon har något att göra.

Som jag kämpat idag. Ränt fram och tillbaka och försökt rädda det som räddas kan. Och i slutändan var allt förgäves (eller, vi får väl se). Inte utan att man känner sig lite värdelös. Och jo, det kom några tårar där efter allt ståhej.

Men man blir väl lite van vid det här. Men hjälplösheten och sorgen för de små liven, den försvinner nog aldrig. Och om den gör det, då ska man nog inte ha djur mer.

”Det är som att åka bergochdalbana – fast man styr själv!” Min första tur på en mountainbike

För typ en månad sedan var jag och hälsade på wifey Sara i Funäsdalen (du kan se vloggen här!). Ett av målen med resan var att jag skulle få testa att köra mountainbike för första gången.

Och nog blev det åka av.

210803 - MTB i Tänndalen

Sara kittade mig med handskar och hjälm och jag fick låna hennes cykel (hon cyklade på sin killes). Upp med cyklarna på hennes bil och innan vi åkte fick jag några snabba experttips av hennes granne/hyresvärd (som också är MTB-instruktör.

Hon sa ”handen på bakbromsen och bak med rumpan när det går utför”.

Okej.

Sagt och gjort. Vi brände till Tänndalens Fjällcykelpark, Sara hoppade upp på sin cykel och drog iväg för att köpa liftkort medan jag försökte förstå hur växlarna funkade.

Sedan bar det av upp i liften. Jag hade ju trots allt lagt önskemålet att cykla PÅ fjället. Inte bredvid. PÅ.

Upp i liften. Jag har noll problem med att visa att jag är rookie så jag basunerade högljutt ut för liftsnubben att jag behöver hjälp att få på cykeln. Så det fick jag. Noll problem.

Upp i liften. Jag är lite höjdrädd. Iaf när man sitter och dinglar med fötterna lite väl högt upp från marken. Men det gick bra. Av liften. Av med cykeln. Fick hjälp av en ny liftsnubbe. PHEW.

210803 - MTB i Tänndalen

Och så bar det iväg ut på stigen. Jag kom ca två meter sedan körde jag i diket. Oops.

Men kan vi bara ta en paus och notera det faktum att jag knappt suttit på en cykel – nån form av cykel – på vaddå, 15 år? Så att träffa en stig som var en halvmeter bred var kanske lite väl mycket att önska.

Vi cyklade vidare och för varje rot och sten litade jag mer och mer på cykeln. Den ramlade ju inte omkull varje gång det kom ett hinder (hela poängen liksom) och då kunde jag trycka på lite. Lite being the operative word.

Efter typ 100 meter stannade jag.

”Kan vi ta en bild medan jag fortfarande är glad och inte har slagit ihjäl mig?”

”Absolut! Ut med armbågarna, så ser man cool ut!”

210803 - MTB i Tänndalen

Bildtext: Cool tjej med sjuk backdrop. 😎

Alltså. Fan va kul det var. Och trots att jag fick stanna var 100:e meter pga mjölksyra (och överdos adrenalin) så var jag så sjukt lycklig. Känslan av att det händer något hela tiden, det kräver koncentration för att hålla koll på kanter och stenar och rötter och pedaler (som slog i sten heeela tiden eftersom jag inte lärt mig att hålla pedalerna kvart i tre) och det gör liksom att man inte har tid att känna efter hur jobbigt det är.

Tills man får mjölksyra. Och då är det bara att stanna (och flytta sig ur vägen så klart så att inte någon stackare kör på bakifrån).

210803 - MTB i Tänndalen

Sjukt nöjd tjej.

Så okej. I Tänndalen finns alltså ett gäng MTB-leder uppe på Hamrafjället. Och sedan finns det också leder ned från Hamrafjället. De finns i olika färgglada färger – grön, blå, röd, svart. Som slalom ungefär.

Så när vi skulle ta oss ned från fjället tänkte vi att en blå skulle jag väl klara av. Blå är ju lätt! Så ner bar det. På en flow-stig. Flooooow. Det låter väl chill?

210803 - MTB i Tänndalen

Hej chill tjej på blå stig!

210803 - MTB i Tänndalen

Så chill tjej!!!!! 😳

Jag kan meddela att en blå flow-stig nedför ett fjäll inte är så chill som man kan tro. Inte för mig i alla fall. Och jag vet inte om det är den smartaste idén att åka downhill första gången man sitter på en MTB (och eventuellt den första cykeln utan bakbroms med över fem växlar jag någonsin suttit på?) men down I went.

Det gick inte så fort. Det var nog inte så snyggt alla gånger. Men jävvvlar vad kul det var.

Vid ett tillfälle stannade jag och tårarna bara rann helt okontrollerat. Det var nog en blandning av rädsla, adrenalin och FAN VAD JAG KÄNNER LIVET I MIG-tårar, allt på en gång.

Nånstans bland alla de där känslorna kom jag ihåg hur mycket jag tyckte om att åka fort när jag var liten. Jag var en sån som slängde mig utför backarna utan en tanke på att bromsa. Och det ruset kom tillbaka.

210803 - MTB i Tänndalen

Så här såg jag ut på lunchen efter första rundan. Överväldigad och lycklig.

Vi åkte upp en vända till, sedan vågade jag inte lita på att mina lårmuskler skulle samarbeta mer den dagen.

210803 - MTB i Tänndalen

Min wifey och MTB-coach Sara tyckte min premiärtur var väl godkänd.

”Du satte inte ner fötterna en enda gång!” sa hon flera gånger imponerat. Jag vet inte riktigt när jag inte satte ner fötterna, jag stannade ju lite då och då och DÅ satte jag helt klart ner fötterna, annars hade jag tippat. Men hon kanske menade satte ner fötterna i panik?

Nej det gjorde jag inte, det var alldeles för roligt och läskigt när det gick fort.

Om jag köpte en MTB så fort jag kom hem? Kanske.

Back to life

Hej hörrni! Glad september!

Jag tänker mest försöka ignorera det faktum att det är en evighet mellan varje blogginlägg därför det äääär så tråkigt att läsa bloggar där personen ber om ursäkt för hur dålig bloggare hon (ja, det är bara tjejer) är i varenda jävla inlägg.

Med det sagt. Förlåt att jag är en dålig bloggare.

Vet du vad det är? Jag lägger sån enorm press på mig själv när det gäller bloggen. Att varenda inlägg måste vara sådär tippelitopp och så skjuter jag upp även de här vardagsinläggen jag vill skriva och helt plötsligt är de en vecka gamla och DET vill ju ingen läsa och så prokrastinerar jag lite till.

Ja du hör ju.

Förra veckan avslutade jag min sjunde lanseringsvända av Social Brand Lab och imorrn släpps första modulen. Jag får faktiskt lite back to school-vibbar!

Så glad att jag bestämde mig för att ”drippa” modulerna (alltså släppa en modul i veckan) istället för att släppa allt på en gång, förra gången gjorde det verkligen hela kursen och alla deltagare mer sammansvetsade och jag kände att jag fick bättre kontakt med dem? Än om alla körde sitt eget race och så var alla på helt olika plats redan andra veckan.

Så imorrn släpps första modulen. Och i veckan ska jag facilitera studiegrupper och första liven är sen på torsdag. Så kul och SÅ SKÖNT att jag inte bygger kurs den här gången. I våras när jag gjorde den här typen av släpp byggde jag ju om kursen samtidigt så spelade också in en ny modul varje vecka. Alltså jag var så sönderstressad och hade sån kreativ ångest att det var inte sant.

Jag ska berätta lite mer om hur lanseringen gick i en YouTube-video som kommer. Vi ska ha möte i veckan, jag och mitt lilla team och ”debriefa”, alltså sammanställa alla siffror och insikter kring hur det gick och sen kommer den videon.

I slutet av lanseringen blev jag också sjuk! Min första rediga förkylning på flera år. Jag har inte varit sjuk sen jag hade covid över jul men ärligt talat, sedan jag vaccinerade mig har jag blivit lite slapp med rekommendationerna. Tvättar inte alls händerna eller handspritar lika ofta. Så jag får ju skylla mig själv. Fördelen med all handhygien kring covid är så klart att även andra virussjukdomar hölls på armlängs avstånd. Tills nu.

Jag var på loppisrunda med mamma och Anna och Vilmer i slutet på förra veckan (därav outfiten med ”Aunticorn”-tröjan 😎) och det var säkert i den vändan jag fick det. Tog ju på en massa prylar som andra tog på och pussade på Vilmer som säkert andra pussat på och ja, du vet.

Blev sjuk på måndagen. De tre första dagarna var hemska. Jag bara låg i soffan och sträckkollade säkert en säsong av Grey's Anatomy. Eller sov. Eller båda samtidigt. Dels tackar jag min lyckliga stjärna för att jag inte blev sjuk på söndagen då jag skulle hålla mitt sista webinar. Dels måste de som såg min live Q&A på tisdag kväll blivit lite rädda för febermonstret framför dem. Men jag vill ändå avsluta lanseringen vettigt och stängde på tisdag kväll klockan 22.

Onsdagen gjorde jag ca noll knop och på torsdagen började livet vända.

Åh jag har så mycket jag vill uppdatera er om. Vi hörs snart igen. Lovar.

PS. Byxorna är nya. Från Simply Be/Zalando. Älskar dem.

Välkommen!

Jag heter Linda Hörnfeldt och hjälper soloföretagare och influencers att bygga personligt varumärke i sociala medier – och därmed sin business!

På min blogg kommer du få läsa om hur man jobbar som influencer, om entreprenörskap, plus size-mode och mitt liv på landet utanför Örnsköldsvik.

» Läs mer och kontakta mig här!

Sök

Poddar

Gratis guide!

Translate

Arkiv
Kategorier